Jag har alltid varit en betygsjunkie och verkligen lagt ner själv och hjärta, svett och tårar för att få toppbetyg - i allt. Detta var på gymnasiet, och det gick till den överdriften att jag höll på att gå in i väggen i tvåan. Jag gick på skolan, kom hem, åt, plugggade 5,6 timmar varje kväll - bara för att jag skulle få högsta betyg så jag kunde söka till vilket universitet jag ville. Mina ansträngningar lönade sig, jag hade 20,0 i snittbetyg när jag tog studenten. Var det värt det? - Nej. Jag var en zombie ett helt år. Jag ägnade mig knappt åt några inressen över huvudtaget och hade ångest inför varje prov.
   Nu när jag går på universitetet har jag fått en sundare inställning till betyg och plugg. Man får inte glömma bort att leva medan man pluggar. Jag tänkte bli psykolog, det var därför jag kämpade med betygen. Nu när jag läser till beteendevetare har jag lärt mig att på universitetsnivå spelar inte betygen mindre roll, men för mig har de blivit något jag ser lättare på. En arbetsgivare ser en examen, inte enskilda betyg. Visst kan du slita och få A i alla ämnen, men för mig är det inte värt det. Jag är lycklig nu, får oftast B, C som betyg och det är jag nöjd med. För jag känner att jag lever. Jag håller på att spela in en skiva då jag skriver musik och texter, jag leker i photoshop med bloggdesigner, jag dansar afrikansk powerdans för att må bra i kroppen. Jag vet inte om detta är svar på din fråga Null, men jag hoppas att jag någorlunda har levererat de råd jag själv skulle vilja haft för fyra år sedan :)