Jag är väl inte känd för att vara den mest återhållssamma bruden i trakten precis och det ger jag inte heller sken av här. Mamma och jag har nyss betat av fyra timmars shopping med förvaringshyllor som fokus. Slit och släp, och som lön för mödan köpte vi lite fika och mumsade i oss efter att allt var nerkånkat i källaren. J var inte hemma och kunde hjälpa till, han var hos sina föräldrar.
   Hur som helst far mamma hem, men jag hör att hon talar med en mansröst i trapphuset innan hon toyotar iväg. Jag tog för givet att det var käre sambon och ställer mig därför framåtlutandes i pussposition precis vid dörren, redo att fånga en puss så fort han sliter upp den. Då ringer det på klockan. Jaha, har han mycket som han bär på kanske? Jag puttar ut dörren, går något trevande steg framåt, med ögonen stängda och munnen i ett pinsamt plut. Oj då.

Hej svärfar. Så trevligt. Den nu nästan botoxliknande munnen brister ut i ett gapflabb, framför den förvirrade mannen som håller i tomatpåsen sambon hade glömt att ta med sig hem. FAN FAN FAN FAN FAAN! Well well, tur att de inte är kyska och tråkiga i den familjen.

Ja, det blir inte rikigt rätt alla gånger, men roligt har man. Nu ska jag dra på mig brallor (vippkjol och tajts är inget att rekommendera) och gå ner i källaren för att montera ihop den där högen med träbitar (ska bli två förvaringshyllor) ni såg tidigare. Gör som jag, ta allt med en klackspark - inte alltid så allvarligt, så blir guldkanterna på molnen betydligt glansigare! :-)