Ja, idag har det varit en sån där dag som inte är lik alla andra. Jag kunde knappt sova i natt, smsade med David (som jobbade natt på Eniro och uppenbarligen hade tråkigt) till tre-tiden. Klockan ringde vid nio och jag kände mig helt död. Död och nervös. Jag skulle nämligen upp till Härnösand till syrran för att hon, hennes man, barnen och jag skulle fara på minnesstund efter min farmor. Karro (Emelie, Jennifer och Martin) är bara mina halvsyskon och jag har ingen kontakt med min biologiske pappa eller släkten på hans sida förutom syskonen - så nog blev det en prövning.
   Vi skulle ut till en av mina farbröders sommarstuga. Klädöverintresserad som jag är hade jag självklart på mig kjol, blus, tajts och klackar. Osis. Vi träffades vid en kyrka och hejade på alla - det var intressant, jobbigt och bra och sedan bar det av - uti vildmarken! Jag tittade på "vägen" vi försökte köra på, på mina svarta skinnstövlar och på klipporna som artade sig vid havet. Det här blir intressant. Inte nog med att vi hade farit flera kilometer (var säkert bara nån, men det kändes som en evighet) på kostigen men livsfarliga gyttjefällor så skulle vi senare gå nån kilometer upp på ett berg! Det gick nämligen inte att ta bilen till stugan, utan fyrhjuling var det enda transportmedlet som fungerade. Men vi gick. Och gick. Stenar, gyttja, mossa, grus, mer stenar - sa jag att jag hade högklackat?

Efter safarivandringen kom vi fram till det mest spektakulära bygget jag någonsin beskådat. En liten stuga var rest på de hårda klipporna. Ett lusthus skymtades från en annan klippa, grillplatsen på en ytterligare. Under stugan vid pålarna var en utomhusdusch och ett handfat. Ett soldäck dolde en stor grop mellan stugklippan och grillklippan. Hängmattor var fästa i tallar och utedasset stod en bit ifrån. En svåråtkomlig oas, med en utsikt av inte denna värld. Se själva.

Här sitter min kusin Malin på en av klipporna. Om man gick runt denna klippa kom man efter lite stenklivande till en trapp, som löpte ner till den egna båtstugan och bryggan. Det var makalöst.

Vi kom till stugan och bekantade oss med omgivningen. Nu växte skogsbarnet fram i mig och jag slängde skorna och strumporna åt fanders och vi begav oss ner till havsklipporna - där min farmors aska skulle strös. Det var ändå inte en så stor påfrestning psykiskt som jag hade trott att träffa min okända släkt. Det var snarare intressant att se alla dessa så himla olika människor vara samlade på ett ställe med ett gemensamt syfte.
   Vi hoppade bort, långt bort, till den klippa farmor skulle strös ifrån. Bröderna höll små tal och askan ströddes i havet. Vi som inte var på hennes begravning (jag bla) kastade rosor i vattnet som ett sista farväl. Det var fint.

Efter minnesstunden var över började vandringen upp till stugan. Den låg ju trots allt väldigt högt, som på ett berg. Vi åt mat, pratade och for sedan hem till min syster. Det var jätteskoj att träffa min lillasyster Emelie som jag inte sett på så länge! Efter att barn, man och bil var parkerade hemma hos Karro for hon och jag till Höga kusten. Där delade vi våra liv i verbal form över deras berömda marräng swiss. Den var för stor för att vi skulle orka med den.

Det har med andra ord varit en dag fylld med olika känslor och nya upplevelser. Kantrad av goda skratt och ihågkomna minnen.