Så enkelt är det med det. Här får ni veta om den vecka som gått. Jag har tyvärr inte haft nån möjlighet att blogga under veckan för att internetcaféerna var belamrade av japaner och ungdomar. Förlåt! I Turkiet finns det en helt annan mentalitet och förståelse om vad som är artigt, läskigt och bara ohövligt, än vad vi är vana med här i Sverige. Där är det helt okej att stå och glo (i bästa fall), skrika fraser om hur man ser ut och försöka stöta på en hejdlöst. Det jag märkte var att det fanns visa standardfraser som jag tror att alla turkiska killar får lära sig i skolan, eller av sina äldre och äckligare farbröder:
Var kommer du ifrån?
Vad heter du?
Vad gör du ikväll?
Vill du följa med på disco?
Varför inte?
Och den som tar hem priset är:
Får jag kyssa dig?
Varför inte??!
Ja, men snälla, jag har inget bättre för mig. Jag är på en mysresa med min mor, klart jag vill följa med dig på disco så vi sedan kan ha hejdlöst turkiskt sex så du kan skryta för dina äckliga kompisar att du satt på en svensk tjej igår... idiot. Om det ändå var en person som ställde dessa dumma frågor... men icke. Jag kan nog inte ens räkna dom på alla fingrar och tår tillsammans. Idioter.
Dessa killar var däremot härliga..!
Men det fanns även underbara människor i Kemer, och inte bara idioter. Nära vårt hotell fanns ett fruktstånd, en affär, en glassförsäljare, en stor apelsinkiosk där en pojke pressade färska apelsiner till världens godaste apelsinjuice och sedan restaurangägaren Muzo. Fruktkillen, apelsinpojken och glassmannen var de tre mest trevliga människor jag någonsin träffat. Framförallt fruktkillen. Mamma tyckte han var superlik en känd skådespelare, och så fel ute tycker jag inte att hon är. Sedan restaurangägaren Muzo, eller Muzaffer som han hette, var en av de mest intressanta människor jag träffat. Han berättade en massa spännande berättelser om Turkiet, sig själv och sin släkts öden. Sista natten när jag skulle sova låg jag faktiskt och småsnyftade över att jag skulle behöva lämna dessa underbart fina människor. Större hjärtan får man leta efter.
Längst ner sitter herr Muzo - världens intressantaste turk!
Sedan fanns det även en läskig man bredvid dessa trevliga människor. Han arbetade på en utflyktsbyrå och var till en början intressant att prata med. Dock började han efter ett tag komma in på hur mycket han hade kurder och hur hemska de var. Han tyckte även att al quida var bra, då de endast vill att man läser koranen och det ena med det tredje. Hans ögon brann när han berättade fruktansvärda historier om kurdiska terroristgrupper som högg huvuden av barn och kvinnor och skyllde på oss att vi tog in dessa människor i vårt land. Att köpa Nokiatelefoner och Chryslerbilar var även en synd, då dessa företag styrdes av judar. Idiot.
Det som var lite synd, även om man kanske inte får säga så här, var att det var väldigt många ryssar i Kemer, som även i resten av Turkiet. Jag har inget emot ryssar, men jag anser att man ska uppföra sig på ett respektabelt sätt och detta kan man inte beskylla dem för. De skrek och gapade, var otrevliga mot personalen både på hotellet och i affärer. När de tog av buffén lastade de på berg på tallrikarna, åt något - sedan fick personalen slänga resten. I butikerna och på den lokala marknaden berättade säljarna att de verkligen avskydde detta folkslag, då de var otrevliga och inte ville förhandla om pris på något annat språk än sitt eget. I vissa affärer fanns det till och med speciella avdelningar med kläder för ryssar, för att de var helt smaklösa - fyllda med blingbling och märken, helt utan smak, så försäljarna hänvisade till den mer diskreta, skandinaviska avdelningen. Hejdlöst galet. En morgon när vi satt och åt frukost, kom en ryska in i matsalen i stringbikini och en virkad, hålig sjal runt rumpan. Ojojoj...
Den restaurangen Muzo ägde, La Paz (jag rekommenderar den starkt, den var underbar) kom det inte många ryssar till. Stämningen där var harmonisk, med vanlig musik och inte en massa dunka dunka techno style, som ryssarna ville ha när de skulle äta. Den blev vår fristad. Det är synd att människor ska ha så olika mentaliteter. Säljarna i butikerna och på marknaderna var rent av förkrossade av att de var tvungna att vara artiga och vänliga mot ryssarna som nästan spottade dem i ansiktet när de inte fick som de ville. Suck...
Inga ryssar på dessa bilder, däremot en trevlig kvinna från Indonesien som arbetade på Thalassoavdelningen och utförde våra pedikyrer. Kolla även in kamelerna!
Hur blir man av med en turk i fem minuter? Svar: Man säger att man är gift.
När jag for till Turkiet hade jag tagit på mig en turkisk ring på mitt vänstra långfinger. Detta för att jag vet hur "på" de kan vara, och jag hade ju inte precis fel. "Angel", "Blondie" - varför kan man bara inte få gå på en jäkla gata utan att nån står och skriker åt en?! Att man säger att man är svensk gör inte precis saken bättre heller. Men, då var ringen det perfekta tricket för att bli av med klängisar. "Men du är ju bara tjugoett!?" Ja, jo, men jag är gift och lycklig. Det funkade och både mamma och jag blev superglada! Kan folk äntligen vara vänlig mot en nu utan att ha en baktanke?! Nej. Det funkade i tio minuter. Men oh, vilka sköna minuter det var.
Jag vet inte hur många ska-vi-gå-på-disco-killar jag träffade under denna vecka, men många var det. Jag var lika less varje gång att behöva förklara varför jag inte ville gå på disco med dem och sista natten fick mamma och jag en idé. Man skulle ha sagt till varje knöl att de skulle möta en på stranden, vid Moonlight klubben klockan si och så vid ett exakt ställe. Alla skulle dyka upp och så småningom fatta att de blivit officiellt dissade. Själv skulle man ligga i en buske en bit ifrån och se deras förödmjukade blickar. Underbart!
Trots läskiga och påträngande människor var detta nog en av de bästa resorna någonsin. Mamma var det perfekta resesällskapet och vi tog det bara lugnt och slappade. Jag brände pannan ordentligt andra dagen och kunde inte sola lika mycket som jag ville, såg ut som en stopplykta och varje turk kommenterade detta."Å, idag ser du mindre ut som en tomat." Tack. Vi funderar på att åka tillbaka nästa år. Femstjärnigt hotell med spa på schemat var inte fy skam. Fick en underbar pedikyr och en massage med en spännande touch. Oljan kom från ett ljus som hon hällde på min kropp. Det gjorde inte ont, och jag luktade som ett doftljus en hel dag. Synd att personalen på hotellet inte hade mer pondus än att de kunde ge tusan i att stöta på en, för det kändes så himla tacky. Policy någon? Men vi hade det underbart, mamma och jag. Detta gör vi om!