Igår var vi ju hem till mina svärföräldrar och åt en underbar middag där alla bidragit med något. Det var himmelskt gott och vi trängde alla ihop oss i den lilla glasverandan och såg - hör och häpna några solstrålar nudda den lilla midsommarstången på gräsmattan.
Efter att allt var ätit, pratat, dansat och sjungit begav sig J och jag hem. Men väl hemma kom vi på att kvällen var ännu ung och vi skulle därför fara ut till en fest vi blivit bjudna på för länge sen. J hade druckit vin så det var jag som körde. Det är femtio kilometer i timmen en ganska lång väg ut mot holmen vi var påväg till. Just när vi är i höjd med Js föräldrahem hände det som skulle kunna ödelagt vår framtid. I en kurva med mycket skymd sikt ser jag en millesekund att det här kommer inte att gå bra. Framför bilen kommer en BMW följd av en Saab i ca 200 kilometer i timmen, kör rakt mot oss - mitt i vägen. Som tur är hinner jag precis reagera i rätt sekund och styr upp bilen på en gårdsplansinfart. BMWn vejade inte. Saaben vejade inte. Hade inte infarten varit där - hade vi med säkerthet dött. Hade jag inte reagerat så snabbt, eller tittat på J för två sekunder - hade vi med säkerthet dött. Det rörde sig om ett par centimetrar från en frontalkrock där förmodligen min lilla Toyota hade fått tagit den största smällen. Jävla idioter. Småkillar stinna på testosteron som racear på midsommarafton. Det är tack vare sånna här pundhuvuden som de flesta olyckor inträffar. Jag kom i chocktillstånd och visste inte vad jag skulle göra. J hade suttit och hållit på med sin mobil och tittade just upp när BMWn var rakt framför oss. Han var bara så glad att jag reagerade så snabbt. Idioter. Tänk att sådana intelligensbefriade människor kan stå mellan en själv och döden. Helt sanslöst.