Alltid uppkopplad, alltid tillgänglig. Inte undra på att detta kallas Kommunikationssamhället. Våra tankar och åsikter flödar ut på nätet. Vi Facebookar, Msnar, Twittrar och gud vet allt för att hålla kontakten med de människor vi en gång lärde känna IRL. In Real Life. Att det ens måste finnas en förkortning för verklig, fysisk kontakt.
   Jag var nyligen i Turkiet i en vecka och där hade jag ingen möjlighet att blogga, msna eller hålla koll på mina vänner på Facebook. När jag kom hem kändes det som om jag hade missat en evighet. Har människor slutat läsa min blogg nu? Har människor slutat bry sig? Varför har vi det här behovet av att synas? Och vad händer med verklig vänskap, då Msn har så lättillgängligt att man inte behöver gå hemifrån för att kommunicera och "umgås"?

Har du tänkt på annonser i tidningar, för att ta ett exempel. Det känns bättre att gå in på Hotmail och skriva ett mail till annonsören, än att ringa honom eller henne. Det är jobbigare och mer personligt. Vi människor (i alla fall de flesta av oss) behöver fysisk kontakt och fysisk kommunikation för att vi ska må bra. Då kan man ju fråga sig, hur bra alla dessa program är för oss. De har tusen fördelar, som bland annat innefattar att man kan hålla kontakten med vänner som flyttat, hitta gamla klasskompisar och mycket mycket mer. Men vad är baksidan? Blir vi mer och mer beroende av att vara Online? Blir vi mer och mer distanserade från verklighetens vänskap och umgänge? Jag kan ju bara tala för mig själv, och jag känner inte ångest, men ett behov av att skriva i bloggen, botanisera i Facebook och chatta på Msn. Jag vet att min kropp tar stryk av alla de timmar jag spenderar framför datorn. Men jag kan ändå inte låta bli. Varför? För jag är beroende. Beroende av Internet som den länk till en ny verklighet. Den virtuella verkligheten.

Var är då balansen? Hur kan man göra för att inte bli så fullt beroende av Internet som de flesta är idag. Var går gränsen? Den är nog individuell och detta inlägg stämmer inte in hos alla. Människor är och kommer alltid att vara, olika. Jag tycker detta problem, eller vad man nu ska benämna det som, bör ligga som fokus i forskning om den nya människans beteende, eller i alla fall finnas i åtanke hos många människor. Var är det vi är på väg egentligen? Skapar vi en ny verklighet, ett nytt liv - hemifrån? Vad tror du?