Än en gång har det slagit till i Sundsvall... Lilla My-syndromet är tillbaka och tydligen här för att stanna!
Jag åt på en restaurang i kväll och då såg jag dom, fem stycken tjejer vid samma bord var drabbade, knutarnas återkomst, placerade mitt på hjässan.
    För ett tag sedan när Lilla My-looken påverkat hela innerstan, såg alla tjejer ut på samma sätt. Shit vad tråkig världen kan vara... alla är vi ju unika, borde vi inte bejaka det istället, finna våra egna vägar istället för att försöka efterlikna några så när på undernärda flickor, kraftigt retucherade, sönderstressade och inte ens minsta lik "normaltjejen"?
    När jag såg de där tjejerna vid bordet, jag kunde knappt skilja dem åt. Hade de haft likadana kläder på sig hade det nog inte gått... Finner vi trygghet i att vi ser ut "som man ska"? Förr blev supermodeller framgångsrika för att de hade annorlunda utseenden. Ta Kate Moss tillexempel, hon blev uppmärksammad för att hennes ansikte skiljde sig från mängden. Är det inte det vi ska tillåta varandra att göra? Att skilja oss från mängden, se allas speciella skönhet, istället för att sträva efter ett ouppnåligt ideal?

Nästa gång du ser dig i spegeln, se dig för den vackra människa du är, inte för något ofullständigt som inte är helt perfekt. Ingen är genomgående perfekt, men alla är perfekta på sina speciella vis.